När föreningarna norden bildades: Minnen från 1918 och 1919. Av Nils Herlitz. Artikel i ”Nordisk tidskrift: för vetenskap, konst och industri utgiven av Letterstedtska föreningen. Årg. 35, 1959, Häfte 3. (Sammanfattning av artikeln).

Det var under det första världskriget som grunden till föreningarna norden blev lagd. Den internationella gemenskapens vägar stängdes, och de nordiska folken hänvisades till varandra. Särskilt var det neutralitetens, handelspolitikens och varuförsörjningens problem, som förde dem tillsammans. Under krigets sista år vidgades ramen, i det att man tog itu med ett organiserat socialpolitiskt samarbete.

Stora kretsar greps bl.a. av tanken, att de nordiska länderna i förening skulle göra en insats för en varaktig mellanfolklig rättsordning efter krigets slut. Av dem var det inte så få, som litade till en allmän avrustning i den segrande demokratin hägn. Från andra utgångspunkter kom man fram till tanken på ett försvarspolitiskt samarbete.

Naturligt är, att kriget särskilt satte handelspolitiska tankar i rörelse. Man stimulerades av det organiserade nordiska varuutbytet , som mot slutet av kriget hjälpte oss över många svårigheter och ville ta sikte på ökad nordisk samhandel. De inriktades på en bättre sammanhållning utåt än den som kunnat åstadkommas under kriget. Och naturligtvis väcktes nya förhoppningar inom sådana kretsar där man ännu under de mörka åren efter 1905 aktivt vårdat skandinavismens ideella arv; omisskännligt är att dessa ideal fick rotfäste i vidare kretsar än förr.

Det är intressant att bläddra i den översikt över ”den nordiske samvirksomhed 1914-1918” som publicerades av Nordiska interparlamentariska förbundet 1919. Den påminner om hur regeringarna kom i ganska nära kontakt med varandra.

Den nordiska tanken befann sig i en fruktbar jäsningsprocess. En enskild man – doktor C.F. Heerfordt kom att spela en egenartad roll. Han hade gripits av idén om ett försvarspolitiskt samarbete. Han skrev den ena skriften efter den andra i detta ämne och verkade för saken genom att i stor skala etablera kontakter med regeringsmedlemmar, politiker och andra tongivande personer i olika kretsar i Danmark, Norge och Sverige. Något riktigt fäste i verkligheten hade hans tankar inte, och det var inte från många håll han fick anslutning. Men i juni 1917 lyckades han få till stånd en ”dansk forening for nordisk samarbejde”.

Heerfordt var aktiv i Sverige. Någon gång vid årsskiftet 1917-18 hänvände sig Richert till förre finansministern Conrad Carleson, kanske närmast i tanke att han skulle ta ledningen av ett sådant företag som Heerfordt syftade till. Resultatet blev att det bildades en mindre krets som började dryfta frågan om att skapa en svensk förening; som de drivande krafterna framträdde där Carleson och professor Eli Heckscher. En större krets av representativa personer, affärsmän och politiker, författare och vetenskapsmän m.fl. – av vilka många hade haft kontakt med Heerfordt – gav vid ett möte 20/2 1918 tanken sin anslutning och uppdrog åt en niomannakommitté att föra den vidare.

Från början visste man inte hur man skulle ställa sig till den av Heerfordt bildade danska föreningen. Men snart nog hade man fått uppfattningen att man borde söka kontakter på annat håll. Heerfordts tankar såg man då som ”fantastiska”. Då Carleson och Heckscher i slutet av april besökte Köpenhavn, hänvände de sig inte till Heerfordt och inte heller till andra som tillhörde hans förening. Den danska kommittén etablerade emellertid en viss kontakt med Heerfordt och hans krets.

De svenska emissarierna besökte också Kristiania. I Norge befanns det angeläget att från början engagera de politiska ledarna. För norrmännen framstod det som påtagligt hur svag den parlamentariska förankringen i Sverige var. De hade gjort sig frågor om den svenska kommitténs politiska bakgrund. Kanske hade man observerat att vissa svenska ledamöter hade hört till ledningen för 1912 års pansarbåtsinsamling, att Carleson varit finansminister i en högerregering och att Heckscher var en märkesman inom yngre högerkretsar.

Den misstanken kunde ju inställa sig att det var någon sorts nationalistisk storsvenskhet, som låg bakom initiativet. I Norge hade tanken mottagits ”med en viss reservation”. I Norge ville man att upplysningsarbetet skulle komma i främsta rummet. Detta skiljde sig från vad man tänkt sig från svenskt och danskt håll. För några hade kanske tanken på ett försvarspolitiskt samarbete stått i förgrunden, liksom för Heerfordt och hans meningsfränder. Andra hade det ekonomiska samarbetet i tankarna: nedbrytandet av tullgränserna , vidgat varuutbyte, sammanhållning utåt till hävdandet av nordiska intresset. I Norge var man mycket angelägen om att Hjalmar Branting vid det konstituerande sammanträdet i Kristiania skulle ge företaget sin välsignelse. Det var nog uteslutande valrörelse och Ålandsförhandlingar som omöjliggjorde detta.

Strax efter det första världskrigets slut släppte norden-tankarna sitt grepp om sinnena. Annat trädde först i förgrunden. I Sverige följdes krigsslutet omedelbart av en brådstörtad författningsrevision. I Danmark blev frågan om Sönderjylland brännande. Då vägarna med ett slag öppnades ut mot världen, var det för övrigt naturligt att de nordiska förbindelserna förlorade mycket av sitt värde för dem, för vilka de egentligen endast var ett surrogat för ett samförstånd på bredare bas.

I vida kretsar greps man av den amerikanske presidenten Wilsons folkförbundsvisioner och förhoppningar om en allmän folkförsoning. Dessa tankar slog särskilt rot i Norge. Vissa personer i Norge tyckte man kunde vänta med Norden-föreningarna och se tiden an. Det frågades också om vissa punkter i uppropet borde utgå med hänsyn till det blivande folkförbundet. Sverige och Danmark vidhöll dock sina ståndpunkter från Köpenhavnsmötet. Så småningom släppte norrmännens betänkligheter. Den 8/12 1918 meddelades från norskt håll, att man var beredd att omedelbart gå vidare. Så sattes organisationsarbetet i gång i alla de tre länderna. Den 24/1 1919 publicerades uppropen.

Den svenska kommitténs tankar hade redan från början kretsat kring idén att skapa en ny nordisk tidskrift. Planen hade på svenskt håll allmän sympati men fick från danskt och norskt ett blandat mottagande. Vid mötet i maj 1919 sköts den åt sidan, medan det i stället överenskoms att föreningarna gemensamt skulle utge en årsbok. Först lite senare kom tidskriftsfrågan upp på allvar. Då Nordisk Tidskrift 1925 blev ett organ för föreningarna Norden, fick den en lösning som dock ej svarade mot ett mycket väsentligt led i den ursprungliga planen: tidskriften var förhindrad att ge utrymme för politisk diskussion.

Från dansk och svensk sida hade man särskilt tänkt sig Norden som en aktiv kraft i samhällsutvecklingen, ett organ för samarbete mellan folken – stimulerande, opinionsbildande, vägledande, skapande. Tankarna hade särskilt gått till det ekonomiska området, men man hade också föreställt sig Norden som en positiv kraft i lagstiftningsarbetet, i socialpolitiken osv. Programmet från september 1918 hade skjutit denna riktlinje åt sidan men gav ändå utrymme för den, om det fanns vilja och kraft.

Föreningarna skulle ”stärka de nordiska folkens samverkan inåt och utåt”. Det norska programutkastet räknade också lika väl som det svenska med sådana insatser. Men hur skulle det utföras? Detta var oklart. Inom den svenska styrelsen hade man närmast tänkt sig, att föreningarna skulle verka som stödjande och initiativtagande men inte syfta till att själva omhänderta arbete på särskilda områden. Nära till hands låg emellertid också tanken, att föreningarna kunde bli härdar för planläggning, utredning och förhandling.

Man försökte sig på att bana vägen för gemensam lagstiftning genom att erbjuda regeringarna biträde med erforderliga preliminära undersökningar. Men på det hela taget fick Nordens insatser av denna art inte större räckvidd. Att det gick så som det gick, berodde delvis på motstånd från Norge; där var man i varje fall inte beredd att ta upp ekonomiska samarbetsfrågor.

När det gällde ”upplysning” hade det två sidor. I det första svenska stadgeutkastet var det tal om att inrätta ”upplysningsbyråer”. Man såg på pressens roll såsom något centralt och övervägde, vad föreningarna skulle kunna uträtta i samverkan med den.

I anteckningar för en diskussionsinledning i Publicistklubben i Stockholm hösten 1920 finner Herlitz uttryck för det han räknade till det väsentligaste: ”Ingenting är viktigare än att öka kännedomen om grannländernas förhållanden, så att folk får en nordisk intressesfär, vänjer sig att följa vad som händer i grannländerna och personligen intresserar sig för problem som där äro aktuella osv och så att ett brytande av förbindelserna i vida kretsar skulle kännas som en förlust.” Från den svenska styrelsens sida förelåg en skiss till organiserande av upplysningsbyråer med vittsyftande uppgifter: det var tänkt att de på något vis skulle sammanknytas med pressen och tjäna dess behov. Norrmännen var inne på liknande – men särskilt i förhållandet till pressen – försiktigare tankar.

”Upplysningsverksamheten” hade också en annan sida. Man pekade vid Stockholmsmötet på sådana uppgifter som vidgad språkundervisning, litteraturspridning, föreläsningar, studieresor, skolungdomsbesök, stipendier osv. Detta var den linje efter vilken föreningarna huvudsakligen kom att verka; det är den som satt sin prägel på deras verksamhet under fyra decennier. Med någon tillspetsning kan det sägas att med ett sådant ”kulturellt” arbete kom det in på andra vägar än dem som initiativtagarna i främsta rummet haft för ögonen: de ekonomiska, sociala och över huvud samhälleliga uppgifterna.

I Sverige hette ordföranden i Norden-föreningen först L. De Geer.

De var danskar, norrmän och svenskar, som trädde i samarbete 1919. Såvitt Herlitz kan minnas, ägnades det under förberedelsetiden inte några tankar åt Island. Förhållandet mellan Danmark och Island låg i stöpsleven, och det var först 1922 som en isländsk förening kom till stånd. Däremot hade man i Sverige från första början sina blickar riktade mot Finland. Den svensk-finska gemenskapen hade i svenskt medvetande djupa rötter. På vänsterhåll i Danmark, Norge och Sverige fanns det dock mycket aversion mot dem, som hade ledningen i Finland vid denna tid. Det var i detta läge knappast på något håll en tanke på att komplicera Nordens start genom att resa frågan om samarbete med Finland.  


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.