Skandinavismen – rörelse och idé under 1800-talet

Skandinavism” är ett samlingsbegrepp för de strävanden till samarbete och samhörighet mellan de nordiska länderna som uppkom under 1800-talet. Den hade både en kulturell och politisk dimension. Politisk förekom strävanden efter ett gemensamt skandinaviskt rike under mitten av 1800-talet och under hela 1800-talet förekom ett livligt kulturellt samarbete. 

Som en bakgrund till föreningarna Nordens verksamhet bör den Skandinaviska rörelsen lyftas fram. Skandinavismen var nämligen en historisk förutsättning för framväxten av te.x. den svenska Föreningen Norden. Vid 1800-talets slut höll nationalitetsbegreppet på att omvärderas i stora delar av Europa. I spåren av den franska revolutionen kom likhet i språk och traditioner att värderades högre än tillfälliga maktpolitiska och dynastiska gränser. Detta kom att betyda en möjlighet av tänka på ett nytt sätt kring Skandinavien. Man kom att upptäcka ett gemensamt förflutet som hade funnits före de många hundra åren av krig mellan länderna.

Detta är den ideologiska bakgrunden till den s.k. Skandinavismen. Denna kan karakteriseras som en pannationell rörelse som utgick från de nära historiska, geografiska och kulturella banden mellan de skandinaviska länderna. Rörelsen var stark och viktig under hela 1800-talet, även om många har förknippat den med den skandinavistiska studentrörelsen under första halvan av 1800-talet.

En kulturell patriotisk rörelse som föregick skandinavismen var göticismen. Rörelsen – som uppkom redan under medeltiden – anknöt till Nordens forntid, som man uppfattade som en lycklig hjältetid. Man menade att forntidens goter såsom ”göter” hade haft sitt urhem i Sverige. Göticismen spelade sedan en roll under Sveriges stormaktstid. År 1811 bildades Götiska förbundet av före detta uppsalastudenter i Stockholm. Men perspektivet hade ändrats något. Erik Gustaf Geijer publicerade i klubbens tidskrift Idun sina dikter om Odalbonden och Vikingen. Goterna var borta och hade ersatts av vikingar som en symbol för det nordiska.

Redan under 1700-talet kom de första ansatserna till ett mer intensifierat skandinaviskt samarbete. Ett exempel är att ett skandinavistiskt litteratursällskap bildades 1796 och det utgav under en följd av år en tidskrift. Det förekom även samnordiska strävanden inom ekonomi, språk och rättsfrågor. Då Gustav III besökte Köpenhamn 1787 hälsades hans ankomst i en artikel i tidskriften Minerva. Där talades det om den glädje som varje skandinav borde känna över de tre folkens gemensamma kultur. På detta sätt kom ordet ”skandinav” in i språket. Under 1800-talet måste man alltså börja tänka på vad det innebar att vara ”skandinav”. Man var inte längre enbart ”svensk” eller ”europé”, utan man var också ”skandinav”. Det var en identitet som var ny och inte helt problemfri. Från detta begrepp utgick alltså den rörelse som kom att kallas skandinavismen.

De första tecknen på en skandinavisk identitet uppträdde således redan i slutet på 1700-talet. Men det var först under det tidiga 1800-talet som - genom Napoleonkrigens efterverkningar - förutsättningarna till en fördjupad skandinavisk tillhörighet kom att skapas. Napoleonkrigen innebar betydande maktpolitiska förändringar för Sverige, Norge och Finland. I krigens begynnelse kom de skandinaviska länderna att stå på olika sidor. Danmark angrep Sverige på Napoleon I:s befallning 1808, och Gustav IV umgicks med planer på att erövra Norge eller Själland.

Sverige förlorade Finland i 1808-09 års krig mot Ryssland. Finland kom sedan genom Borgå lantdag 1809 att bli ett storfurstendöme inom det ryska kejsardömet, efter att i 700 år varit en del av Sverige. Den ryske kejsaren lovade att respektera Finlands grundlagar, alltså 1772 års regeringsform samt förenings – och säkerhetsakten av år 1789. De rättigheter och förordningar som konung och riksdag i Sverige tidigare haft överfördes nu på den ryske kejsaren och den finska lantdagen.

Därefter tvingades Danmark genom Kielfreden 1814 att avträda Norge och en svensk-norsk union kom istället att upprättas. De politiska förändringarna utgjorde grogrunden för den skandinaviska identitet som successivt växte fram under 1810-, 1820 och 1830-talet. Även Tysklands enande påverkade debatten om den nordiska samhörigheten. På samma sätt som de kulturellt och språkligt likartade tyskarna kunde enas borde även de skandinaviska ländernas likhet leda till en union, menade vissa. De politiska förändringar ledde till att det blev viktigare att diskutera innebörden i begrepp som ”Skandinavien” och ”Norden”.

Fransmannen Jean Baptiste Bernadotte (Karl XIV Johan) valdes att efterträda Gustav IV Adolf och kom att grunda en ny kungadynasti. Han valdes som kung 1818 och började en omläggning av Sveriges utrikespolitik. Han tonade ned Sveriges ambitioner att återerövra Finland. Det blev viktigt att förhålla sig vänligt inställd till Ryssland och i någon mån behålla en stormaktsposition i norra Europa.

”Skandinavien” och införlivandet av Norge blev istället centralt i den nye kronprinsens politiska strategi (som inbegrep en neutral, fredsinriktad politisk hållning). Den nya geopolitiska situationen gjorde att man kunde diskutera Finlands identitet, eftersom det inte längre kunde anses som ”svenskt”, ”skandinaviskt” eller för den delen tillhöra en ”nordisk” gemenskap. Samtidigt inbegrep begreppet ”Skandinavien” (Sverige, Norge och Danmark) under 1800-talet delvis det vi idag kallar ”Norden”. Detta eftersom Island då ännu tillhörde Danmark och många fortfarande såg Finland som en del av Sverige. Att majoritetsspråket i Finland var finska bekymrade man sig inte om. Först mot slutet av 1800-talet blev det vanligt att använda beteckningen ”Norden” utifrån en medvetenhet om att Finland och Island inte ingick i Skandinavien.

Viktigt var att den fiendeskap som under tidigare århundraden rått mellan de skandinaviska staterna nu borde lämnas åt sidan. Folken i de tre grannländerna borde känna sig som bröder. Inga mer krig fick utkämpas mellan grannländer.

Dessutom avgränsades alltmer nordisk och skandinavisk identitet såsom språk- och kulturområde gentemot det slaviska Öst- och det tyska Centraleuropa. Det är i detta perspektiv som man ska se bildandet av de skandinaviska sällskapen under denna tid. Skandinavien fick en utsatt position gentemot de snabbt framväxande ryska och tyska staterna.


Den kulturella skandinavismen

Även om den s.k. studentskandinavismen kom att symbolisera begreppet ”Skandinavism” var den kulturella skandinavismen mer långvarig. Den uppkom redan under slutet av 1700-talet och fortlevde under hela 1800-talet. Författare och konstnärer började söka kontakt och träffas i informella nätverk. Det handlade om ett frivilligt, icke-institutionellt samarbete. Detta utbyte upphörde inte när den politiska delen av skandinavismen – som diskuterades i termer av en förbundsstat i någon form av dynastisk ram – blivit inaktuell.

Skandinaviska författare under 1800-talet som Björnstjerne Björnson, Fredrika Bremer och Ellen Key lyfte fram det gemensamma i den skandinaviska identiteten. För många av konstnärerna var idéerna om en politisk union inte särskilt viktiga, även om de förhöll sig på olika sätt till frågan.

För flera författare blev det skandinaviska närmandet ett avstamp för ett mer kosmopolitiskt tänkande. De skandinaviska ländernas förmåga att lägga gammalt groll bakom sig kunde i förlängningen bli en lärdom för Europas alla länder, menade man. Flera av författarna eftersträvade ett samarbete även på europeisk nivå, med världsfred som ett framtida mål.

Många konstnärer brevväxlade ivrigt och utan hinder över de skandinaviska gränserna. Samarbetet kunde leda till en känsla av ett slags utvidgad nationalkänsla ”Mitt hemlands gränser vidgades” som H.C. Andersen uttryckte det efter att hans verk mottagits med entusiasm i Sverige. Författare som H.C. Andersen och Fredrika Bremer lästes i original av entusiaster. Men de var trots allt beroende av översättningar för att nå publiken i andra skandinaviska länder. Flera norska författare som Björnstjerne Björnsen och Henrik Ibsen skrev skandinavistiska texter och fick på detta sätt en språkoberoende popularitet.

Även en litteraturkritiker som Georg Brandes var viktig eftersom han introducerade europeiska författare i Skandinavien och Skandinavistiska författare i Europa. Brandes arbetade i hela Norden och blev en rådgivare åt författare i hela Norden. Genom att ständigt göra jämförelser och använda uttrycks om ”vi i Norden” och ”her i Norden” bidrog han antagligen till att stärka den nordiska identiteten.

Skandinavismens idé om att Skandinavien skulle ses som en kulturell enhet gynnade författarna. Deras publik tredubblades och tack vare en flitig rapportering från grannländerna upprätthölls ett intresse för litteraturen, eftersom den snabbt översattes.

När sedan den politiska studentskandinavismen kom på 1940-talet – som definierades som farlig och revolutionär – tog många författare avstånd (även om de förhöll sig på olika sätt till denna strömning). Den kulturella skandinavismen blev då ett uttryck för någonting positivt och hedervärt att stödja. Det är oklart om tankarna på en politisk union innebar någon fördel för det kulturella samarbetet. I Tyskland stärktes litteraturen när landet enades. Och den kulturella skandinavismen kunde säkert gynnas av att en del av argumenten för en politisk union var kulturella.

När det gäller den kulturella skandinavismens betydelse för dagens svenska ”Föreningen Norden” kan man peka på en del institutioner och tankesätt som ännu finns kvar. Ett exempel är ”Nordisk Tidskrift”. Det är en tidskrift som ges ut av ”Föreningen Norden” sedan 1943. Tidskriften har mycket konkreta trådar tillbaka till den skandinavistiska debatten. Donatorn Jacob Letterstedt ville att tidskriften inte skulle ägna sig åt politik något som har att göra med ett avståndstagande från den politiska skandinavismen.

Skandinavismens rötter står att finna i romantikens syn på nationen som en enhet med gemensam kultur, språk och territorium. I enlighet med detta essentialistiska tänkande ville anhängare av den politiska skandinavismen visserligen upphäva de skandinaviska nationsgränserna och skapa en union enligt tysk modell, men syftet var samtidigt ett starkt försvar mot hotande faror i yttervärlden, en slags vidgad nation. Även den kulturella skandinavismen hade sina rötter i romantiken. Men dessa övergav så småningom. Den kulturella skandinavismen kom istället att utmynna i ett kosmopolitiskt tänkande, en vision om världsfred. Idén om en internationell skiljedom tog sin form under denna tid.

Upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge 1905 innebar en politisk kris och en kris även för det kulturella samarbetet. Mötesaktiviteten avstannade nästan helt under några år och det kulturella samarbetet kom egentligen igång igen först under det första världskriget.

Under flera decennier argumenterade man för att Skandinavien var en kulturell enhet. Trots de olika språken var man länge övertygad om att översättningar så småningom skulle bli överflödiga. Men den kulturella skandinavismens mål att föra Skandinavien till en kulturell enhet lyckades endast delvis och många undersökningar tyder på att den inbördes språkförståelsen i Norden blivit sämre.

 

Studentskandinavismen

De skandinavistiska strävandena som börjat under slutet av 1700- och början av 1800-talet fick med tiden en liberalnationalistisk karaktär. Detta berodde på de politiska förhållandena i Danmark, som ju låg närmare den europeiska kontinenten med dess förändring i ideologiska diskussioner. Inflytandet från bl.a. den franska revolutionen blev där påtagligt. Under slutet av 1830-talet hade såväl den kulturella som den politiska skandinavismen etablerats på allvar i Sverige, Norge och Danmark. Då framträdde en liberal opposition mot det kungliga enväldet. Samtidigt hade man börjat intressera sig för det danska språket i Schleswig.

Studenterna blev en grupp som snabbt kom att ta till sig de nya idéerna om liberalism och skandinavism. Den s.k. Studentskandinavismen började med mindre sammankomster. Under vintern 1838, då isen förband Skåne och Själland, hade studenter från Lund och Köpenhamn spontant träffats för första gången. Isen mellan Skåne och Danmark var detta år bottenfrusen och studenterna från Lund promenerade då över till den danska sidan. Det efterföljande året förekom gemensamma studentfester.

En symboliskt viktig handling hade inträffat redan 1829 då nationalskalden Esaias Tegnér lagerkransat den danske skalden Adam Oehlenschläger i Lunds domkyrka. Han hade då uttalat de för skandinavisterna så centrala orden ”Söndringens tid är förbi…”.

Det var alltså en denna samsyn som kännetecknade de studenter som betraktade sig som representanter för såväl nationen som den nya tiden. Vid pingsttid 1842 ordnades en improviserad fest i Köpenhamn. Några veckor senare besökte köpenhamnarna Lund och ett mer organiserat möte ägde rum. År 1843 reste studenterna från Lund och Köpenhamn till Uppsala med ångbåt. På detta sätt utvidgades rörelsen till Uppsala. Men under resan besöktes även andra städer, till exempel Kalmar, Visby och Stockholm.

Studenterna var under denna period män. Men även ”bildade” unga kvinnor tog del i och stödde den skandinavistiska rörelsen. Det var en tid av förändringar i genusrelationer och den kvinnliga aktivismen understöddes av tidiga feministiska strömningar. Ledande manliga skandinavister behövde också kvinnornas stöd i sin kamp för en union eftersom kvinnorna ansågs förkroppsliga moralisk renhet och hade möjlighet att fostra nya generationer av medborgare till goda skandinavister.

Lundastudenterna hade sedan 1830-talet haft rykte om sig att vara politiskt radikala. Närheten till kontinenter och Danmark hade givit de sydsvenska studenterna impulser som först senare nådde Uppsala. Studenterna riktade sig mot den föråldrade ståndsriksdagen och mot den ryska alliansen som Karl XIV Johan fört – 1812 års politik. Ryssland sågs nämligen som reaktionens fäste och försvar. Även den tyska expansionistiska politiken under denna tid sågs som ett hot.

Från ryskt håll fruktades en nordisk union som man menade kunde rubba maktbalansen i hela Europa. Den ryska regimen protesterade således mot den liberala skandinavismen och Karl XIV Johan och den dåvarande svenska regeringen blev tvungen att motarbeta den. Ett planerat skandinavistiskt studentmöte 1944 hindrades av den svenska regeringen. Men planerna blev ändå ett stöd för skandinavismen eftersom pressen skrev om det under lång tid.

Efter kung Karl Johans död 1844 tillträdde Oscar I. Denne var mer liberalt inriktad och positiv till studentskandinavismen. Han var för svensk neutralitet som fadern varit och han vacklade mellan liberala och konservativa ståndpunkter.

Våren 1845 återupptog studenterna i Uppsala planerna, från föregående år, på en Köpenhamnsfärd. För detta ändamål bildade man en kommitté. Flera av de gamla ledarna fanns med och man satte sig i förbindelse med kamrater i Christiania, Lund och Köpenhamn. Studentmötet 1845 tog ställning för Danmark mot Tyskland vad gällde meningsskiljaktigheterna kring Schleswig. Även myndigheterna hade nu ändrat syn och välkomnade studentmötet som var något mer än en kulturell eller litterär Skandinavism.

Studentungdomen menade att det var Sveriges och Norges förpliktelse att kämpa vid Danmarks sida för bevarandet av Schleswig (som då tillhörde Danmark) åt det skandinaviska Norden. Skäl att infria dessa löften infann sig inom kort. Sedan Danmarks nye kung Fredrik VII upptagit de danska nationalliberalernas program beträffande Schleswig samt lovat Danmark en ny författning, utbröt ett uppror år 1848 i det delvis tyskspråkiga Schleswig och Holstein med krav på frigörelse från Danmark. Detta uppror understöddes sedan av det revolutionära parlamentet i Frankfurt am Main och Preussen. Därmed inleddes det dansk-tyska kriget om Schleswig-Holstein.

Danmark stod till slut som segrare efter det att bland annat Ryssland hade pressat Preussen att upphöra med sitt stöd till Schleswig-Holstein. Under intryck av Skandinavismen hade svenskar och norrmän deltagit som frivilliga i kriget.

Danmarks kung Fredrik VII vände sig också till Oscar I med en begäran om understöd. Hans begäran fann ett livligt understöd hos pressen inte bara i Sverige utan även i Norge. Oscar I drog samman trupper i Skåne och lät överför en del till Fyn. Men han ville inte skrida till krig mot Preussen eller Tyska förbundet om inte rent danskspråkiga landskap angreps. Detta skedde inte heller. Kung Oscar inskränkte sig därför till diplomatisk medling.

De svenska och danska regeringarna kom därefter att närma sig varandra. Under 1850-talet fördes förhandlingar mellan den svenska och danska regeringen om avgivande av identiska och samtidiga neutralitetsförklaringar inför ett väntat storkrig mellan Ryssland och västmakterna. Förhandlingarna fördes till ett lyckligt slut.

En stor propagandaapparat hade satts igång våren 1855 för att få till stånd en skandinavisk union. Nordens ledande tidskrifter hade bearbetats för saken och även bland samhällets makthavare hade man fått anhängare. Kontakt hade också för första gången i skandinavismens historia etablerats med det svenska kungahuset. Kronprins Carl hade engagerats. Ändå var arbetet förgäves. Kung Oscar ställde sig bakom planerna för en politisk union, delvis för att få stöd av de liberala krafterna. Men de konservativa var kritiska. Kung Oskar fick inte sin vilja igenom. En sådan kraftpolitik som Bismarck några år senare skulle bruka till Tysklands enande hade Oscar varken vilja eller förmåga att driva.

Så småningom blossade konflikten mellan Danmark och Tyskland om Schleswig-Holstein upp igen. Ett muntligt försvarsförbund mellan Danmark och Sverige träffades sommaren 1863 på Skodsborg. Men då Preussen och Österrike angrep Danmark efter den danske kungen Fredrik VII:s död (november 1863) visade det sig att Sverige-Norge inte utan stormakters bistånd vågade ingripa militär till Danmark förmån. Detta trots att den svenske kungen Carl XV utlovat militär hjälp.

Striden om Schleswigs ställning samt de tyska hertigdömena avgjordes genom freden i Wien 1864. Resultatet blev att Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas. Danmark fick alltså avträda ett betydande landområde och besvikelsen var stor över det svenska agerandet. Därmed var den politiska och dynastiska skandinavismens mest intensiva period till ända. Ett sista opraktiskt förslag till ett skandinaviskt förbund hade dryftats inom politiska kretsar genom freden i Wien 1964.

 

Skandinavismens eftermäle

Utgången av den dansk-tyska kriget väckte bittra känslor inte endast hos den svenske kungen Karl XV, utan även hos många varmhjärtade skandinavister. Den politiska skandinavismen och dess politiska vision om en nordisk förbundsstat kan då alltså sägas ha drabbats av en avgörande motgång. Men den politiska skandinavismen dog inte helt 1864. Strävandena efter att skapa en skandinavisk union fortsatte. Skillnaden var att förverkligandet av unionen sköts på framtiden. Man inriktade sig istället för det långsiktiga förberedelsearbetet. För att hålla idén om skandinaviskt samarbete vid liv bildades (1864,1865) föreningar i Danmark (Nordisk samfund), i Sverige (Nordisk nationalföreningen) och i Norge (Skandinavisk selskab). De tre föreningarnas gemensamma organ blev den i Lund några år utgivna Nordisk tidskrift för politik, ekonomi och litteratur (1866-1870).

Viktigare blev strävandena att på praktiska områden närma de nordiska folken till varandra. En skandinavisk postförening mellan Sverige och Danmark bildades 1869. Sedan ingicks en myntkonvention 1873.

Den kulturella skandinavismen hade ett mer långvarigt inflytande än den politiska visionen om ett enat Norden. Kontakter mellan skandinaviska konstnärer fortsatte även efter det dansk-tyska kriget. Den första Skandinaviska konstexpositionen ägde rum i Stockholm 1866, den följdes av flera andra skandinavistiska konstutställningar under 1800-talets gång.

Även den mer visionära skandinavismen, som en början till världsfred bestod. I en broschyr – ”Några tankar om skandinavismens framtid” - framställde Ellen Key såsom skandinavismens mål uppgiften att bli ”ett led i den stora mellanfolkliga fredsrörelsen” som skulle leda till Skandinaviens neutralisering eller till ”Nordens förenade stater”. Allt under en fortgående demokratisering.

En kris i de skandinaviska strävandena blev den svensk-norska unionsupplösningen 1905. Det medförde en försämring av kontakterna i Skandinavien fram till tiden kring 1914. Ett exempel på vad denna kris innebar är den förändring som Nordiska museet genomgick. Ursprungligen var institutionen tänkt att stärka det nordiska samarbetet. Grundare var Arthur Hazelius som även grundade Skansen. Den nordiska inriktningen förändrades dock efter unionsupplösningen. Nordiska museet nationaliserades och ”försvenskades” efter denna händelse.

Det första världskriget medförde återigen ett politisk närmande mellan Sverige, Norge och Danmark. I synnerhet i form av gemensamma strävanden för neutralitetens upprätthållande och ömsesidigt bistånd vid anskaffandet av förnödenhetsvaror. Tiden kännetecknades bland annat av en rad kunga- och ministermöten.

Den nordiska samhörighetskänsla som under krigsåren på detta och andra sätt kom till uttryck ledde till ett stärkande och vidgande av det nordiska samarbetet på andra områden än det rent politiska. Som en medelpunkt för strävandena efter nordisk samverkan verkade de Norden-föreningar som 1919 bildats i de tre skandinaviska länderna. Efter några år utökades de tre skandinaviska ländernas föreningar med en Norden-förening på Island (1922) och en i Finland (1924). Alla fem hade samma syfte och stod i förtrolig samverkan med varandra. Arvet från det skandinavistiska 1800-talet fördes alltså vidare av bl.a. den svenska Föreningen Norden.

 

Litteratur:

Skandinavismen i Sverige vid 1800-talets mitt (1843-1863). Elanders Boktryckeri Aktiebolag. 1946. Åke Holmberg.

I rörelse: politisk handling under 1800-talets första hälft. Nordic Academic Press. 2000. Fredrik Nilsson

Mitt hems gränser vidgades”: En studie i den kulturella skandinavismen under 1800-talet. Makadam förlag. 2010. Kari Haarder Ekman.

 

Skandinavismen: En rörelse och en idé under 1800-talet. Makadam förlag. 2014. Red. Magdalena Hillerström och Hanne Sanders. 



 

Running Shoes, Trainers, Shorts, Spikes and Clothing


Dessa sidor är publicerade av TAM-Arkiv i syfte att tillgängliggöra de arkiv vi förvaltar för våra medlemmar och relaterade arkivdeponenter inom tjänstemanna- och akademikergrupperna och att bilda kunskap om deras historia och samhällsbetydelse.