De fackliga organisationssträvandena bland tjänstemännen kom igång förhållandevis sent. Det existerade visserligen sammanslutningar bland tjänstemän redan under 1800-talet. Men dessa hade huvudsakligen karaktären av sällskapsföreningar. De ursprungligen patriarkaliska förhållandena i företagen ledde till personliga och nära relationer mellan företagare och tjänstemän. Med tjänstemannakårens ökning och företagens rationalisering försvann detta samförstånd. Åren kring första världskriget utgör en vändpunkt. Penningvärdet försämrades och motsvarades endast i ringa grad av löneökningar. Detta ledde till en försämring av förhållandet mellan företagsledningen och tjänstemännen.
En gemensam facklig centralorganisation
Under 20-talet började därför de olika organisationerna för privatanställda tjänstemän att diskutera en gemensam facklig centralorganisation, vilken i likhet med LO skulle tillvarata deras intressen gentemot arbetsgivarna. Banktjänstemännen och industritjänstemännens organisationer var drivande i denna process. Den 3 maj 1931 bildades den nya centralorganisationen som fick namnet ”De anställdas centralorganisation i Sverige” (Daco). Begreppet ”anställd” var en kompromiss. Tjänstemannabegreppet var det som användes mest i debatten och endast ett av de i Daco ingående förbundet hade ordet ”anställd” i sitt förbundsnamn. Däremot var begreppet vanligt i det fackliga föregångslandet Tyskland där man skilde mellan förbund för ”Arbeiter” och ”Angestellten”. Den nya centralorganisationen blev – till skillnad från LO – partipolitiskt obunden. Viktor von Zeipel från Bankmannaföreningen blev Dacos förste ordförande mellan åren 1931-1937. Han var utan tvekan den mest betydelsefulla personen i den tidiga tjänstemannarörelsen.
Lagstiftningsfrågor och Lagen om förhandlingsfrihet
Vid tiden för Dacos tillkomst och de närmast följande åren stod lagstiftningsfrågorna i centrum för Dacos intresse. Under de första åren fördes kampen för att tillförsäkra de privatanställda tjänstemännen lagstadgad förenings- och förhandlingsrätt. Det var på initiativ från Dacos föregångare – den s.k. Daco-kommittén – som staten började intressera sig för frågan om lagstadgad förenings- och förhandlingsrätt. Kommittén var färdig med sitt arbete 1935 och Daco var pådrivande för att inte syftet med lagstiftningen skulle förfuskas. Lagen om förhandlingsfrihet kom att gälla från och med 1 januari 1937. Händelsen var en väsentlig milstolpe i Dacos och hela tjänstemannarörelsens historia.
De offentliganställda tjänstemännen, och samarbete mellan Daco och T.C.O.
Daco var från början tänkt att endast omfatta privatanställda tjänstemän, men redan efter ett år öppnades organisationen även för de kommunal- och statsanställda tjänstemännen. Daco verkade sedan med stor energi för att de offentliganställda tjänstemännen skulle ansluta sig till Daco. Kommunaltjänstemännen visade till en början intresse för en sådan invit men då de övriga organisationerna för offentliganställda tjänstemän inte ens önskade diskutera med Daco om en anslutning, slog kommunaltjänstemännen till reträtt. Istället bildade de stats- och kommunalanställda tjänstemännen en egen centralorganisation – Tjänstemännens Centralorganisation (T.C.O.). Diskussioner om ett samarbete mellan Daco och T.C.O. började sedan föras. På Dacos initiativ bildades 1943 en gemensam kommitté som skulle utreda formerna för en samverkan mellan tjänstemän i offentlig och enskild tjänst. Resultatet av kommitténs arbete blev en sammanslagning av de båda organisationerna. En gemensam organisation för privatanställda och offentliganställda tjänstemän – dagens TCO – konstituerades på Grand Hotel i Stockholm den 11 juni 1944.
Källa: Finn Bergstrand: Daco 1931-1937: En svensk tjänstemannarörelse växer fram. Tjänstemän & Historia. Skrifter utgivna av TAM-Arkivs forskningsråd.