Skriften ”Skandinavism, nordism, försvarsförbund” är en liten (32 sidor) bok om frågan om Norden-samarbetet och speciellt frågan om möjligheten/önskvärdheten av ett nordiskt försvarsförbund. En debatt som blivit het under 40-talet. Många krävde då ett ”Nordens förenta stater”. Boken av Reuterswärd är avvaktande och en aning skeptisk till denna diskussion – men inte kategoriskt avvisande. Han vill se fallgroparna, som han själv ser på saken. I förordet skriver han bl.a. ”I tron att det möjligen kan vara till någon nytta, att i den som bäst pågående nordiska diskussionen även få höra en betänksam svensk röst, har författaren velat framlägga dessa tankar och reflexioner.”
Boken inleds med en redogörelse för dom skandinavistiska strävandena under 1700- och 1800-talen. Redan på 1700-talet kunde man i de litterära och vetenskapliga kretsarna i Danmark finna början till en strävan att söka föra de nordiska folken närmare varandra i kulturellt hänseende. Ett skandinavistiskt litteratursällskap bildades i Köpenhamn 1796 och sällskapet utgav under en följd av år en tidskrift ”Skandinavisk Museum” som särskilt var avsedd att stärka de litterära förbindelserna mellan länderna. Men det förekom under 1700-talet även samnordiska strävanden inom ekonomi, språk och rättsgemenskap. (7). Karl XIV Johan var en bestämd motståndare till varje slag av politisk skandinavism. Konungen av Sverige och Norge var emot varje försök att ändra det dåvarande politiska läget i Norden (8). Sedan berättar inledningen om studentskandinavismen och den vidare utvecklingen under 1800-talet.
Pontus Reuterswärd går därefter igenom de olika finsk-ryska krigen på 1940-talet.
Han går därefter in på förutsättningarna av ett försvarsförbund i Norden. Han skriver:
”Även under gynnsamma betingelser torde emellertid kunna sägas, att man aldrig kan förlita sig på att verkligen erhålla understöd av en annan stat, med vilken man slutit försvarsförbund. Så allvarligt kan t.ex. annan makt hota den förbundna staten, att dess regering i avgörandets stund ej ser sig kunna eller mot folkmeningen våga fatta beslut att fullgöra sina traktatsenliga skyldigheter. (sid 19)
Han går igenom de ekonomiska förutsättningarna också. Han drar slutsatsen att: ”Man får slutligen ej heller bortse ifrån nödvändigheten av att ett försvarsförbund har ett verkligt stöd hos folket. (sid 20)
”De som ivra för ett försvarsförbund göra också gällande, att folken skola uppfostras att genom de bistra erfarenheterna från nu pågående krig inse nödvändigheten av ett sådant förbund. Detta kan vara sant under förutsättning att det sker på saklig grund, men frågan är, om det låter sig göra med hänsyn till folkens mycket olika psyke och den bestämda orientering åt vissa stormakter som en del av de nordiska folken sedan gammalt haft. I varje fall kommer det att kräva en dryg tid”. (Sid 20-21)
Skulle ett nordiskt försvarsförbund ha lett till att Norden sluppit krig?
”Såsom ett starkt argument anser man sig i detta sammanhang kunna framhålla att, om de nordiska staterna före krigsutbrottet 1939 hunnit sammansluta sig till ett block med gemensamt försvar, utvecklingen antagligen skulle blivit en annan. Ja, så till vida har man rätt, att i dylikt fall även Sverige blivit indraget i kriget och sannolikt även blivit ockuperat.” (sid 27).
Sammanfattning:
”En nordisk försvarsgemenskap synes emellertid, såsom antytts, på vitt skilda håll vara en ivrig önskan. Tecken tyda på att det sakta men märkbart växer fram en nordism, som höjer sig över den vulgära propagandan. Det är då helt naturligt att krav resas på, att frågan prövas inför ett gemensamt nordiskt forum.
Därest en dylik undersökning en gång skulle komma till stånd måste det oundgängligen göras till föremål för en ingående granskning, huruvida intressegemenskapen mellan de nordiska länderna eller mellan några av dem är så stark, att vart och ett av dem i alla situationer kan vara berett att offra allt för denna. I annat fall är det klokare, riktigare och ärligare att icke länka samman vårt lands öde med någon av de andra nordiska staterna” (sid 29).